Just another WordPress.com site
Det känns alltid som jag begår ett brott när jag saknar någon. Det är som om jag skäms. Som om jag inte får. Men kan inte hjälpa det.
Ibland känns saknaden som om jag är krossad inombords och inget annat än ihålig. Oftast försöker jag hålla allt på avstånd, och då glömmer jag. Jag glömmer hela tiden. Men när jag minns, när jag blir påmind. Då står jag bara där. I ett eko. Önskar i min ensamhet.
Kanske är jag bara dum. För tänk om ingen saknar mig tillbaka.
Jag skriver inte särskillt mycket här. Men mitt liv är heller inte så händelserikt – tycker jag i alla fall.
Personen som jag träffar mest utanför skolan är min vän Siri. Hon och jag är lika på många sätt. Det är bra.
För det mesta guppar vi omkring i vår båt och undrar var vi egentligen är påväg. För vi ser inga vägskyltar eller andra ledtrådar. Vi ororar oss, vi bekymrar oss, samtidigt som vi skrattar och är glada att vi har varandra. Tillsammans är man mindre ensam trots allt.
Det är allt bra att ha någon som man kan skratta åt alla galenheter som så många kanske inte skulle förstå, men Siri hon vet hon.
I över en timme kan vi gå i matbutiker och vända och vrida på alla knäppa förpackningar, maträtter, godis som inte ens liknar godis, och frukter med roliga namn. Det är ett intresse vi har. Ibland stannar vi till vid alla olika sorters ris. Jag tycker om ris-hyllorna. Ris ser så hilma gott ut, oftast godare än vad det faktiskt är.
Tur för mig att jag har Siri, för vad skulle jag göra utan henne. Eller alla mina andra vänner som jag har. Vi ger och vi tar en bit av varandra.
Riktiga vänner är trots allt bland det bästa man kan ha.
Idag är det söndag. Förra året var det lördag. Och jag var gladare än vanligt.
Jag måste börja ett nytt liv. Eller utveckla det jag redan har, vilket Zeke tyckte lät betydligt enklare. Sluta oroa mig och leva mig in i hemska situationer står högt upp på listan, för jag oroar mig hela tiden. För allt.
För att personer i min närhet ska dö, för att jag kommer misslyckas. Bli sjuk, hemlös, alkolist – och jag dricker knappt – hamna på motsvarande mentalsjukhus, få diabetes.
Bli Ensam i en ekande tomhet. Listan är lång.
Fem olika alternativ och riktningar ser jag som livet kan ta. Inget av de känns särskillt lockade. Jag måste sluta vara rädd. Men jag känner att jag aldrig får de avslut som jag behöver för att gå vidare.
Framför allt måste jag göra mig av med alla de skuldkänslor som jag alltid burit på. För det är inte mitt fel, jag vet egentligen det.
Men de sitter där de sitter, lika naturligt som att jag andas. De äter mig levande.
Varför är det så himla svårt?
Jag måste tuffa till mig. Börja på wrestling eller något. Jag är så jävla mesig.
Arbetsbin måste företa tio miljoner flygturer för att samla tillräckligt med nektar för att göra ett halv kilo honung.
Det är drygt en cm långt och väger bara omkring 60 milligram, inte desto mindre kan det flyga med en last tyngre än det själv.
Jisses. Somliga varelser får verkligen kämpa.
Undra om de börjar arbeta samma dag som de föds?
Om jag hade ett hus skulle jag måla det i karibisk rosa, och få någon som May att vilja dansa flamenco.
Idag har jag lekt med min kusin Emmy, som är en riktig vilding! Vi har snurrat, lagt pussel, hoppat, snurrat, försökt spela tv-spel (ingen av oss är särskilt bra på just det – än), jagat varandra, spelat memory, och snurrat, snurrat och snurrat. Tills vi blev riktigt yra.
Emmy har ingen julgran, men istället har hon en julren som hon pyntat med allt från glitter till kattleksaker, blommor, pez och tiaror. Något som jag fann väldigt roligt! Det är kanske en julren man skulle ha?
Idag (eller igår, kl är 03.36 men i mitt huvud 21.36) har vi rensat, städat och kastat handdukar, lakan, kläder, skor och diverse andra saker. Fyllt sopsäck efter sopsäck. Nu finns det bara ett fåtal handdukar och påslakan på hyllorna – vi har bokstavligen slängt allt. Och dessto mer vi slängde – ju mer ville jag slänga. Helst alla mina kläder också. Göra mer plats i lådorna. För jag är så trött på de, men samtidigt skulle jag nog inte handla nya eftersom att jag avskyr shopping. Så jag lät det mesta ligga kvar.
Några kläder som jag definitivt ska spara är mina allra första som mamma hittade nedtryckta i en apotekspåse. Pyttesmå! Mindre än dockkläder. Egentligen är det lite konstigt att man kan växa till sig så enormt från att ha varit så liten. Som om det omöjligt kan vara samma person.
Jag var så säker på att jag hade en plan över vad jag skulle göra av livet – tills jag satte mig på flyget tillbaka till USA när jag insåg att jag faktiskt inte har en. Jag har ingen plan, men jag har en tanke över vad jag vill få ut av livet.
Men var infarten finns för att hitta fram till allt, ser jag inte.
Jag svarar alltid att jag inte vet. Vilket delvis stämmer för när jag ser in i alla olika frågande ansikten så har jag inte den blekaste aning, men när jag vänder mig om vet jag precis. Egentligen handlar det om att jag inte vågar, att något inom mig säger att om jag talar om det så kommer jag aldrig att lyckas.
Oftast brukar folk skratta, skämta eller inte säga något alls när jag försöker tala om min syn på saker, min åsikt.
Som om det kvittar.
Jag ser att det inte finns en gnutta hos de som tror på mig. Eller varför säger jag dom? En del, men det är ändå trots allt just dom.
De som borde le och uppmuntra. Lyssna.
Den enda som visat att han tror på mig och verkligen tog sig tiden att övertyga mig – var en främmande man och den sista som jag talade med före jag klev på planet hem igen.
Jag ville säga tack, men jag vet inte ens hans namn.
East of Jovie 