Full HD!

Nu har jag skaffat mig en Videokamera i HD! En Sony HDR CX115. Askul! Jättenöjd! Den väger bara 266 gr, har 25x optisk zoom, och är väldigt smidig och praktisk. Nu kan jag äntligen börja göra olika typer av kortfilmer, dokumentera saker. Jag hade ett redigeringsprogram sen tidigare men ingen kamera – inte bästa kombinationen. Men nu, äntligen!

The Goodness In All

Ibland tänker jag på hur konstig den här världen är. Fylld av människor, djur, kryp, träd, skog, höghus, asfalt och slätter. På en planet, i centum av allt. Och i centrum av ingenting. Det är lustigt hur allt kan finnas och hur det växt fram. Och eftersom vi finns här, så är det egentligen rena självklarheten att det finns andra varelser på andra planeter. Jag undrar hur deras liv ser ut, framför allt hur de ser ut. Tänk om det finns en varelse som motsvarar människan? Människan som egentligen är så svag tillskillnad från de flesta andra djur.
För nog har vi väl hjärnan och lyckats bygga upp denna rätt så fungerande värld (bortsätt från alla konflikter och krig). Men vi är så sköra.
Rent fysiskt har vi inte en chans att överleva om vi stod öga mot öga med en arg elefant, en noshörning, björn eller ett hungrigt lejon. För vi har varken styrkan, farten eller vassa tänder att försvara oss med. Ingen egentlig överlevnadsegenskap alls. Vi skulle dö, helt klart. Ett hårt slag eller en kula och det är över för oss. Alltsammans är bara så förundransvärt om man verkligen tänker på det. Solen. Värmen. Månen. Kylan. Is. Vatten. Eld.
Evig grönskan, bortom all betong?

Något annat som jag tänker på lite då och då är alla känslor som finns inom oss. Hur sårbara vi är. För att inte tala om alla dessa tankar som knappt rymmer inom oss – vilket trassel det måste vara på insidan. Där finns så mycket som inte syns. Man är sin person, men själv ser man allt bakom scen medan alla andra ser det som skildras på scen. Man känner sig själv, men alla andra känner en för någon annan. Jag undrar hur stora vi egentligen skulle vara om man kunde mäta alla tankar, känslor och egenskaper. Det är som om vi är för stora för vår egna kropp. Vi är så mycket mer.

Om möjligheten fanns att lämna jorden så skulle jag nog.. inte ta chansen. Jag trivs bättre med fötterna på dess yta istället för svävandes tusentals km ovanför. Men det är häftigt det där, var världen egentligen tar slut?
Hur långt bort liksom. Och vad den egentligen omfattar.

From All The Awful Normals

At a certain point in your life. Probably when too much of it has gone by.
You will open your eyes and see yourself for who you are. Especially for everything that made you so different from all the awful normals. And you will say to yourself, “But I am this person.”
And in that statement, that correction, there will be a kind of love.
– Patricia Clarkson

Träning

21.45
Nu har jag varit och tränat. Powerwalk 7.5 km i mina nya Easytone skor. Himla sköna! Bra för mina dåliga knän och leder, man liksom guppar fram.
Nästa vecka ska jag nog bara jobba en dag och vara ledig resten för att fokusera på träning. Röra på mig ordentligt. Ska köpa ett gymkort på Eriksdals tror jag, gäller att passa på nu när jag är anställd inom Stockholm Stad och får då det rabbaterat från 4400 till 1600 kr. Bra!
I övrigt är jag egentligen trött på gym, för det är tråkigt att gå/springa på band och stirra in i en vägg i en timme. Fönster?! Men eftersom det jävlans pissvädret inte försvinner finns det väl inge val. För jag klarar inte att gå 1 mil i -10. Tvivlar på att jag ens skulle orka det i -5.. Nej, så duktig är jag definitivt inte. Det är jobbigt när benen tappar känseln, det biter i kinderna och gör ont att andas. På gym är det i alla fall varmt.

Godnatt!

My only faith’s in the broken bones and bruises I display

Jag minns precis vad jag tänkte och kände för ett år sedan idag. Jag vet exakt vad jag hade på mig, vad jag åt. Vad som sas. Vad jag gjorde. Hela dagen.
Nu när jag tänker på det är det som om jag står där igen och allt spelas upp igen. Som om jag vore där. Det är lustigt hur mycket som förändras på ett år, och vad som är precis detsamma.

Jag minns inte så mycket av mitt liv före nyårsafton 09/10. Det är inte som att jag lider av minneslust mer som om det ligger ett disigt molntäcke över det. Suddigt med stora brister. Jag vet inte riktigt hur det blev så, men från nyår och frammåt ansträngde jag mig som tusan för att minnas allt. Och då menar jag allt. Gick igenom saker, ord, känslor och spelade upp händelser om igen för att inte gå miste om dem.
För plötsligt fanns det så mycket som var värt att minnas.