From the pillowed hand on which I stand

Jag var så säker på att jag hade en plan över vad jag skulle göra av livet – tills jag satte mig på flyget tillbaka till USA när jag insåg att jag faktiskt inte har en. Jag har ingen plan, men jag har en tanke över vad jag vill få ut av livet.
Men var infarten finns för att hitta fram till allt, ser jag inte.

Jag svarar alltid att jag inte vet. Vilket delvis stämmer för när jag ser in i alla olika frågande ansikten så har jag inte den blekaste aning, men när jag vänder mig om vet jag precis. Egentligen handlar det om att jag inte vågar, att något inom mig säger att om jag talar om det så kommer jag aldrig att lyckas.
Oftast brukar folk skratta, skämta eller inte säga något alls när jag försöker tala om min syn på saker, min åsikt.
Som om det kvittar.

Jag ser att det inte finns en gnutta hos de som tror på mig. Eller varför säger jag dom? En del, men det är ändå trots allt just dom.
De som borde le och uppmuntra. Lyssna.
Den enda som visat att han tror på mig och verkligen tog sig tiden att övertyga mig – var en främmande man och den sista som jag talade med före jag klev på planet hem igen.
Jag ville säga tack, men jag vet inte ens hans namn.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: