De vackraste personerna är de elakaste. För att de kan vara det.
De blir älskade ändå.

Advertisements

Jag saknar min mormor.

Jag saknar min säng, mitt rum, mina stjärnor i taket. Kylan från fönstret.
Det var inte bara ett rum, det var mitt rum. Det speglade mig, mitt liv. Det är borta nu.
När jag ligger i min säng här låtsas jag, inbillar jag mig så hårt jag kan, att jag fortfarande är där.
Att det är som vanligt.

Jag saknar att vara barn. Att bara få vara. Att ha något att se fram emot, dröma om, att känna att allt är möjligt. Att bli omhändetagen. Hämtad, kramad, få leka.
Vad folk än säger tror jag att barndomen är den bästa delen av livet. Den första delen. Vi börjar på topp för att sakta gå nerför. Visst det finns andra höjdpunkter, men jag tror min är passerad.

Jag saknar att bara få vara jag. För när det bara är jag, då duger jag som jag är.
Inga förväntningar att leva upp till. Jag har aldrig känt att jag passat in någonstans. Som om jag alltid hamnar lite fel. Inte pratar samma språk. Har en annan omloppsbana.
Jag är trött på att prata, jag vill bara vara tyst.

Ibland blir jag så förbannad på allt.
Nu ser jag inte fram emot någonting. Än att bli yngre.

Och hela tiden kan jag inte hjälpa att känna att något dåligt kommer hända.
Och jag vet inte vem jag skyller på.

Det är konstigt hur man är på en plats, och sen är man inte där längre.
Min Globala era är nu förbi, över, finito. (imorgon har det gått en månad, jäklar!) Men Globalas tid som Globala är även den över. Bildproggramet finns inte kvar, inte heller fältstudierna, globalkunskpen eller 10 fantastiska lärare och självaste Lars Benon. Alltsammans är Utbildningsförvaltnigens verk – total förstörelse.
Men Lasse lämnade skolan med hopp, och förhoppningsvis blir det bra (men det kommer jag nog aldrig få veta.)

Det är konstigt hur tiden kunnat gå så fort. När jag ser små barn leka omkring på lekplatser undrar jag hur jag kunnat bli så här stor? För jag minns så väl lyckan av att leka på en riktigt schysst lekplats.
Det är kanske därför man skaffar barn – för att få ta del av barndomen igen. Återuppleva, minnas lite.
Någon sa vid något tillfälle, för så länge sen, till mig att “barndomen är den mest värdefulla tiden i livet.” Men vid det tillfället var jag själv en knatt på 8 år eller något och hade inte så mycket att jämföra med. (Vilket jag nog inte har nu heller – än.) Men trots det tror jag att det ligger något i de orden.

Det lustiga är att det känns som om jag var 11 nyss och plötsligt är jag 19, snart 20, och undrar vad som egentligen hände där emellan? 20 årsdagen kommer nog ta priset som den värsta födelsedagen hittils. Inget illa menat – jag föddes med ålders noja. Alla andra jag känner ser fram emot de stora dagarna som berättigar sprit, fest och utgång. Men eftersom jag inte har något vidare intesse för varken alkohol eller festande så finns det inte så mycket för mig att hämta. Jag var nog lyckligare när jag kunde önska mig en docka.

Skolan var en trygg plats, och egentligen den enda plats som jag faktiskt kännt till. Det var bara att vänja sig och det fanns inget att säga till om. Man var helt enkelt bara fast där i 13 år. Men nu, det är nu som man ska gå sin egen väg i livet, och det känns.. ovant. Det är spännande att få välja vad man ska göra men skrämmande på samma gång. Rädd för att göra fel val även om jag just nu inte riktigt har den blekaste aning om vad de valen kan vara. Jag hoppas bara att jag någon gång i frmtiden – inom 10 år – står i den verkliga bilden för hur jag hoppades att livet skulle bli. Och att jag är riktigt nöjd.

Godnatt


7 år


7 år


Fyller 9


Den enda cykeln som jag köpt, och jag har fortfarande kvar den 10 år senare.


Fyller 11 år. Notera att jag ser väldigt glad ut på födelsedagsbilderna, trots skräcken 😉

Det börjar bli tomt på hyllorna.

Det känns så meningslös det här med att blogga egentligen. Till vilket syfte? Det gör ingen skillnad, vad jag har att säga är suddigt på kartan och där syns ingen ändå.Vem brys sig? Vissa kan, andra inte.

Idag känns allt lite annorlunda, lite konstigt. Ändå är allt som vanligt.
Jag tror man är en person på insidan och en person på utsidan.
Så vilka är alla, egentligen?

Det gör mig glad att höra andras framtidsplaner. Vissa har större förväntningar än andra. Det är konstigt hur vi står här nu och var vi alla kommer att befinna oss om 10 år. Jag vet att jag kommer sakna den här tiden då, när jag var 19 och hade allt i händerna, där framför mig någonstans. Mina drömmar och förväntningar.

Jag vill bara kunna se tillbaka på den här tiden och önska att jag inte oroat mig så mycket – för allt hände vid rätt tillfälle och vid rätt tidpunkt. Om jag ändå vetat vad som fanns framför mig. Vad lycklig jag är för att jag är just jag.
Det får mig att tänka på hur dyrbart varje ögonblick är och hur allt tillsammans skapar historia. Min historia.
Det är även en av anledningarna varför jag vill skapa film, jag har så länge jag kan minnas varit väldigt angelägen om att samla på ögonblick och minnen. Och det bästa sättet – är att filma de.
Göra de så levande som i ögonbicket de faktiskt hände.
Och det finns inget annat jag kan tänka mig (även om jag har några plan B.)

Det finns så mycket jag vill göra och just nu känns allt ljust, jag hoppas bara att jag kan behålla den känslan.

Idag har jag varit på Casting för en kommande långfilm. Och nej, jag siktar inte på någon roll överhuvud taget, nej, nej. Jag går på dessa castingar för det är bland det läskigaste jag vet. Mitt hjärta slår som tusan. Du vet inte vad du har att vänta, om det är en grupp övning eller om man ska skrik, skratta eller vara helt likgiltig. Jag har alltid varit en tillbakadragen och blyg person och vet att jag behöver ruskas om lite och få fram fötterna. Därför går jag på sånt här, för jag vill kunna känna “vad duktig jag var” och att jag är stolt över mig själv för att jag faktiskt vågade med en strålkastare rätt i ögonen. Leva lite och inte smälta in i en betongvägg.

Under gymnasiet växte jag en hel del när det kom till muntliga framföranden och redovsningar, i nian kunde jag varken andas eller prata. Jag kunde lika gärna dött där framme. Men det är nog det som jag är mest stolt över, att jag överkom min största rädsla. Nu när alla presentationer och redovisningar är över måste jag hålla den förmågan vid liv. Då är det här perfekt! Jag är riktigt riktigt nervös när jag går dit men känner mig alltid duktig när jag går därifrån. Det gör mig glad på något vis.
En dag, då ska jag hoppa fallskärm också.

Jag har sagt det förut och säger det igen. (Ja utan att faktiskt säga det.) Det finns så mycket som jag skulle vilja tala om för personer i min omgivning – främst vad de betyder för mig, vad som gör de speciella och hur mycket jag tycker om dom. Det borde väl vara ganska lätt kan tyckas, eller? Nej, det är nog bland det svåraste jag vet.

Jag tänker på Tisdagarna med Morrie, på mormor.. på döden. För någonstnas tar livet slut. För alla. Förhoppningsvis slår den inte till fören jag är redo om sådär 60 år. Nej vad deppig jag blev nu, det här vill jag ju inte ens tänka på. Saken är bara den att ibland tänker jag “om det skulle vara så att jag bara hade en månad kvar att leva då skulle jag berätta det här”. För jag vill att just den personen/just du/ni ska veta det här innan jag försvinner min väg. Men samtidigt tänker jag att om jag skulle kunna säga det i det fallet – så är det något som verkligen är viktigt och har ett värde att bli sagt – så varför säger jag det inte just precis nu? När jag lever, och har all tid i världen.

Det är rätt skrämmande att ge komplimanger har jag upptäckt. Många kan inte hantera en komplimang, det kan säkert inte jag heller. Herregud vad är det för fel på mig? Men det skapar ofta en slags konstig stämmning, eller de få gånger som jag verkligen försökt tala om vad någon betyder för mig har det liksom aldrig riktigt gått in hos den andra. Vi skrattar. Folk – jag med – har svårt att ta till sig sitt värde och hur fantastiska vi är i andras ögon. I vissa stunder kan jag bli arg på det hela, varför kan de inte bara se sig själva precis som jag ser de – för det är de värda! Jag skulle vilja trycka in det jag känner hos de så de skulle veta. Jag skulle själv vilja veta.

Jag kan verkligen sakna personer i min omgivning när de plötsligt försvinner. Personer som jag egentligen inte känner men som jag är van vid att ha de där på samma plats i mitt liv. De jag minst skulle kunna gissa att jag skulle sakna kan jag plötsligt känna lämnat mig med ett tomrum. Hur kommer det sig? Jag har nog alltid varit personen som har någon att sakna. När jag var liten var jag avundsjuk på föräldrar – för som jag såg det behövde inte föräldrar sakna sina barn, de kunde helt enkelt låta bli. Men barn kunde inte låta bli att sakna sin mamma eller pappa.

Ibland kan jag sakna mina vänner samtidigt som jag befinner mig i samma rum som de. Då vill jag bara slänga mig runt halsen på de och hänga mig fast. Berätta hur mycket jag tycker om de. Fast det gör jag självklart aldrig.
Det är lite skrämmande det hela, att försöka få någon att förstå hur underbar hon/han är. Hur de inte kan mätas med någon annan. Unik. Som att blotta sitt inre… ?

Kanske borde jag skriva ner vad jag beundrar och tycker så mycket om hos alla mina vänner och skicka iväg det i ett sms nu på en gång. Men det kommer jag förmodligen inte göra. Men jag vet att jag måste säga det betydligt oftre och saken är ju den att jag VILL säga det. Livet är för kort, det är nu som jag måste leva. Och leva lever man trots allt bäst som modig, när man tar lite chanser oavsett vad det än gäller. Jag vill kúnna se tillbaka och känna mig nöjd med det jag uppnått och åstakommit och att jág fick ut allt som jag ville av livet i slutändan.
Lycklig, är nog ordet.

Gud vad jag kommer att sakna Dawid, Pelle och Zeke. Det är skrämmande.