Welcome to the room

Jag saknar min mormor.

Jag saknar min säng, mitt rum, mina stjärnor i taket. Kylan från fönstret.
Det var inte bara ett rum, det var mitt rum. Det speglade mig, mitt liv. Det är borta nu.
När jag ligger i min säng här låtsas jag, inbillar jag mig så hårt jag kan, att jag fortfarande är där.
Att det är som vanligt.

Jag saknar att vara barn. Att bara få vara. Att ha något att se fram emot, dröma om, att känna att allt är möjligt. Att bli omhändetagen. Hämtad, kramad, få leka.
Vad folk än säger tror jag att barndomen är den bästa delen av livet. Den första delen. Vi börjar på topp för att sakta gå nerför. Visst det finns andra höjdpunkter, men jag tror min är passerad.

Jag saknar att bara få vara jag. För när det bara är jag, då duger jag som jag är.
Inga förväntningar att leva upp till. Jag har aldrig känt att jag passat in någonstans. Som om jag alltid hamnar lite fel. Inte pratar samma språk. Har en annan omloppsbana.
Jag är trött på att prata, jag vill bara vara tyst.

Ibland blir jag så förbannad på allt.
Nu ser jag inte fram emot någonting. Än att bli yngre.

Och hela tiden kan jag inte hjälpa att känna att något dåligt kommer hända.
Och jag vet inte vem jag skyller på.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: