Allt det där man borde säga

Jag har sagt det förut och säger det igen. (Ja utan att faktiskt säga det.) Det finns så mycket som jag skulle vilja tala om för personer i min omgivning – främst vad de betyder för mig, vad som gör de speciella och hur mycket jag tycker om dom. Det borde väl vara ganska lätt kan tyckas, eller? Nej, det är nog bland det svåraste jag vet.

Jag tänker på Tisdagarna med Morrie, på mormor.. på döden. För någonstnas tar livet slut. För alla. Förhoppningsvis slår den inte till fören jag är redo om sådär 60 år. Nej vad deppig jag blev nu, det här vill jag ju inte ens tänka på. Saken är bara den att ibland tänker jag “om det skulle vara så att jag bara hade en månad kvar att leva då skulle jag berätta det här”. För jag vill att just den personen/just du/ni ska veta det här innan jag försvinner min väg. Men samtidigt tänker jag att om jag skulle kunna säga det i det fallet – så är det något som verkligen är viktigt och har ett värde att bli sagt – så varför säger jag det inte just precis nu? När jag lever, och har all tid i världen.

Det är rätt skrämmande att ge komplimanger har jag upptäckt. Många kan inte hantera en komplimang, det kan säkert inte jag heller. Herregud vad är det för fel på mig? Men det skapar ofta en slags konstig stämmning, eller de få gånger som jag verkligen försökt tala om vad någon betyder för mig har det liksom aldrig riktigt gått in hos den andra. Vi skrattar. Folk – jag med – har svårt att ta till sig sitt värde och hur fantastiska vi är i andras ögon. I vissa stunder kan jag bli arg på det hela, varför kan de inte bara se sig själva precis som jag ser de – för det är de värda! Jag skulle vilja trycka in det jag känner hos de så de skulle veta. Jag skulle själv vilja veta.

Jag kan verkligen sakna personer i min omgivning när de plötsligt försvinner. Personer som jag egentligen inte känner men som jag är van vid att ha de där på samma plats i mitt liv. De jag minst skulle kunna gissa att jag skulle sakna kan jag plötsligt känna lämnat mig med ett tomrum. Hur kommer det sig? Jag har nog alltid varit personen som har någon att sakna. När jag var liten var jag avundsjuk på föräldrar – för som jag såg det behövde inte föräldrar sakna sina barn, de kunde helt enkelt låta bli. Men barn kunde inte låta bli att sakna sin mamma eller pappa.

Ibland kan jag sakna mina vänner samtidigt som jag befinner mig i samma rum som de. Då vill jag bara slänga mig runt halsen på de och hänga mig fast. Berätta hur mycket jag tycker om de. Fast det gör jag självklart aldrig.
Det är lite skrämmande det hela, att försöka få någon att förstå hur underbar hon/han är. Hur de inte kan mätas med någon annan. Unik. Som att blotta sitt inre… ?

Kanske borde jag skriva ner vad jag beundrar och tycker så mycket om hos alla mina vänner och skicka iväg det i ett sms nu på en gång. Men det kommer jag förmodligen inte göra. Men jag vet att jag måste säga det betydligt oftre och saken är ju den att jag VILL säga det. Livet är för kort, det är nu som jag måste leva. Och leva lever man trots allt bäst som modig, när man tar lite chanser oavsett vad det än gäller. Jag vill kúnna se tillbaka och känna mig nöjd med det jag uppnått och åstakommit och att jág fick ut allt som jag ville av livet i slutändan.
Lycklig, är nog ordet.

Gud vad jag kommer att sakna Dawid, Pelle och Zeke. Det är skrämmande.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: