And when she goes, she goes and goes

Jag tänker på hur saker och ting var för ett år sedan. Hur avlägset allt känns. Som ett annat liv. Ändå är det bara ett år. Jag tänker på det som jag värdesatte och det som jag lät glida genom fingrarna. Det som jag behöll hos mig och det som jag inte längre behövde.
Av alla som gick ut var jag den enda som stannade kvar. Något jag är väldigt nöjd och glad över. Jag är där, i samma byggnad varje dag, bland lärare och elever. Ändå känns allt så långt borta. Hur kan det vara så?
Det skrämmer mig. För hur kommer det kännas om ett år, kommer mitt liv – som jag lever just nu – kännas på samma avstånd? Suddigt, som minnen någon annan håller i, men inte jag. Det är inte så jag vill känna.
Ibland övertygar jag mig själv, som en slags tröst, att jag inte kommer att lämna vissa platser även om tiden för mig därifrån. Men jag har fel varje gång, men för stunden känns det så omöjligt. Jag är ju här nu. Men om ett år.. nej det vill jg inte veta. Inte än.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: